"Ni är underbara! Precis som på den gamla goda tiden. Det var en underbar tid med många fantastiska ögonblick tillsammans med alla mina bröder, inklusive Jermaine. Men det jag verkligen gillar" - nu smög Nelson hatten i min hand - "är de nya sångerna."
Jag vände mig om, satte på mig hatten och gick helt upp i "Billie Jean", rakt in i den tunga rytmen. Jag märkte att publiken verkligen gillade det här numret. Mina bröder berättade att de stod i kulisserna och stirrade med gapande munnar medan mina systrar och föräldrar satt ute i publiken. Men själv minns jag bara att jag öppnade ögonen efter den sista tonen och såg publiken stå upp och applådera. Jag fylldes av så många motstridiga känslor. Jag visste att jag gjort mitt bästa och det kändes skönt. Men samtidigt var jag besviken på mig själv. Jag hade planerat att göra en verkligt lång snurr på slutet och stanna på tåspetsarna som om jag hängde i luften ett ögonblick. Men jag höll mig inte kvar på tåspetsarna så länge som jag velat. Jag lyckades med snurren och hamnade på en tå. Jag ville stanna där och bara stelna i den ställningen som när man fryser en filmruta, men det fungerade inte riktigt som jag tänkt mig.
När jag lämnat scenen blev jag gratulerad av alla som jobbade bakom scenen. Jag var fortfarande besviken på den där slutsnurren. Jag är perfektionist  och jag hade övat så mycket på den. Samtidigt var det ett av de lyckligaste ögonblicken i mitt liv. Jag visste att mina bröder för första gången fått en chans att se mig uppträda i den nya stilen och se vad jag gjorde nu och hur jag utvecklats. Efter föreställningen kramade de om mig och kysste mig. De hade aldrig gjort det tidigare och det gjorde mig så lycklig. Vi brukade ge varandra en kram när vi träffas. Det är en vana i familjen och alla gör det utom pappa. Men nu kramade de mig inte bara utan kysste mig också och det kändes som om de välsignat mig.
Men den lilla missen i slutet av föreställningen gnagde fortfarande i mig och jag var inte helt nöjd förrän en liten grabb kom och hälsade på mig bakom scenen. Han var i tioårsåldern och han var klädd i smoking. Han stod orörlig och såg på mig med glittrande ögon en stund. Sedan sa han: "Vem har lärt dig att dansa på det där sättet?" Jag brast i skratt och svarade: "Det är nog mest en fråga om övning skulle jag tro." Grabben såg på mig med en blandning av häpnad och beundran i blicken. Nu kände jag mig för första gången nöjd med vad jag hade åstadkommit den kvällen. Jag måste ha klarat det bra, tänkte jag, för barn är uppriktiga. När den här grabben sa de där orden kände jag plötsligt att jag hade gjort ett bra jobb. Jag blev så rörd av allt som hände den kvällen att jag gick hem och skrev ner det. Sist av allt berättade jag om mitt möte med den där lille grabben.


Det här är lite ifrån Michaels underbara bok. Om ni kollar på Billie videon så ser ni den lilla missen på slutsnurren, som jag tycker att han gör skit bra fast att det inte riktigt vart som han hade tänkt sig =P